.

Jag brukar aldrig tycka synd om mig själv. Fast det gör vi alla ibland, även om det är i smyg. Men jag vet bara inte hur jag ska hantera mig själv. Jag trodde att allt skulle hålla sig på den goda sidan, för jag kämpade verkligen och fick min "sjukdom"(trots allt så räknas det som en allvarlig sådan..) att vända. Men ibland tror jag fan själv att ingenting vill hjälpa mig att låta det vara så. Låta det vara bra, för en gångs skull. Tyvärr tror jag bara att det är jag själv som kan förstå mig och mina tankar. Doktorer och psykologer, sjuksköterskor och dagskötare. De hjälpte mig att gå vidare, men inte att förhindra det som startade allting. Det fanns ingen hjälp att få. Jag gick bara genom svängdörrar, för att sedan träffas i ansiktet av dem när de slungades tillbaka.

Vart fanns stödet när jag behövde den som mest? Fanns det inget allvar, någonstans? Samhället borde vara bättre. Vi lever i Sverige, varför kan inte den delen vara lika bra som allt annat uppges att vara i det här landet? 

Men jag vet att jag är älskad, och det både hjälpte mig igenom, och hjälper mig fortfarande. Dock är det inte tillräckligt än, även om det så förbaskat är det jag önskar.

Nu är Linda, Linas brors flickvän här, med sin vovve. Aldrig sett något finare tror jag, bara valpen än så det gör den ännu goare! Idag har det bara varit lektioner som gällt. Hann även med att träna lite förut också. Annars blir det nog lugnt ikväll. De har fixat chips och godis här och vi hade väl tänkt se Bonde söker fru. Haha=) Ni får ha det fint alla.